Tur med vädret

NÄRVAROPRESENT: Flyter den eller flyger den? Ibland är sanningen underbart svävande...

Idag har jag hållit mindfulnesskurs för 70 pers på vackra lyxiga rofyllda Silverskär i norra Ålands skärgård. Man kan förstås tycka att det hade varit trevligt med lite sol… eller så inte.

Man tänker sig att utflykter ska ske i strålande solsken. Men nu blev det inte så. Gråregnet strilade när vi steg på bussen i stan. Gråregnet strilade när vi klättrade ombord på båtarna. Ja, hela den vackra ön var inbäddad i silvrigt fuktigt regndis så långt man såg nästan hela dagen.

Och ändå: när vi satt i den vackra ladan och övade medveten närvaro tillsammans, då var vädret… helt perfekt. Regnet smattrade milt där ute och skärmade av oss helt från yttervärlden. Vi satt i gott sällskap. Vi hade gyllenfärskt takvirke över huvudet och värme från elden i spisen. Vi fick underbar mat. Och kanske gick det ovanligt lätt att hitta nu-varons lugn i meditationerna och det mindfulla ätandet, när det inte fanns något vackert väder man borde ta vara på därute. Kanske tog vi så alldeles väldigt väl vara på det fula vädret att just regnet blev vackert och vilsamt och rätt.

Går det kanske alltid att göra så? Bara se ut genom sitt morgonfönster utan att redan ha bestämt sig för vad man gillar eller inte: ”Hur vill jag leva den här sortens väder?”

NÄRVAROPRESENT: Det är nåt med grindar. Och dörrar. Här kan man gå in...söka skydd... hitta nya rum

Tid att vara ensam

NÄRVAROPRESENT: Även gråheten har sin skönhet… i all stillsamhet.

 

En smart grej fattade jag om mig själv ganska tidigt. Att ensamtid är bästa landningsplatsen när livet snurrar på ordentligt. Och att den landningen är värd besväret fast inflygningen är gropig.

Jag tror jag hittade min rätta medicin när jag pluggade i slutet av 80-talet. Det var fullt möjligt att leva studentliv dygnet runt, och ju roligare det var, desto mer ville man ha. Men så småningom insåg jag det här: när jag var så i farten att jag blev rastlös så fort jag fick en stund för mig själv – då började livet slita på själen. Då var det dags att dra sig till eremitgrottan.

Så jag gick och skrotade i lilla studentlägenheten en hel helg. Satt på händerna när telefonen ringde. Motstod de vilda impulserna att gräva mig genom betongväggarna med naglarna. Avskydde varenda minut.

Det var lördagen, det. På söndagen brukade det vara bättre: en lite uttråkad grå vilsamhet som kändes allt lättare att bära och en växande förnöjsamhet med mitt eget faktiskt rätt goda sällskap. När så måndagen kom kände jag mig daggfrisk och återhämtad, glad åt all rolighet men med återställd markkontakt.

Well. Livet har varit lite turbulent på sistone. Både kuliga saker och inte kuliga saker alls, och samtidigt full rulle med allt det vanliga vardagliga. I fredags insåg jag att jag klättrade på väggarna igen. Så jag tog till den gamla medicinen. Lät bli datorn, lät bli telefonen, gick omkring i tystnad för mig själv. Värsta rastlösheten klarades av redan på fredag kväll. På lördagen fanns ro att tänka, och kanske grät jag en skvätt. Redan på lördag eftermiddag började det sippra in vila och nytt bubbel i systemet. Skön hunger på livet, men inte med rastlösheten som drivkraft, utan närvarande i min egen kropp, i mitt eget hus.

Att ha roligt har sin tid – ja! Att vara omgiven av människor har sin tid. Men att vara ensam och stilla och bara landa i sig själv har också sin tid, fast vi sällan skryter om det på facebook.