 |
|
NÄRVAROPRESENT: Livet är värsta julkalendern… vad får jag
för överraskningar och konstigheter och utmaningar och roligheter och
vackerheter idag?
|
Idag fick jag en ask dekorerade glasstenar. Igår en tepåse. Andra dagar: ett hopplöst klurigt litet pussel, en perfekt prinsesstårta av lera, vackra små tittskåp. Varje dag en ny present.
Det blev lite bråttom på slutet, ursäktade döttrarna när de
inte hann pynta utsidan på min julkalender. Men jag gillar den råa designen.
Jag blir rörd över den möda de lagt ner. Fnissig av deras finurligheter. Och
lite belåten över att somliga gjort vissa insikter på vägen: ”Mamma, nu förstår
jag varför du inte vill göra paketjulkalendrar till oss varje år. Och vi
behövde ju bara hitta på 12 saker var!”
Jag lever tacksamhetstid just nu. Det är ovanligt rörigt här
hemma, och jag har noll koll på somligt. Ändå, eller kanske just därför, blir
huden tunn och det är lätt att bli berörd. Som av 12-åringens Luciafirande igår
morse: att skynda till skolan i den blå vintergryningen och sen bara njuta av
ljusen, sången, högtidligheten och fikat – tänk att jag får vara med om detta! Tänk
att snön är så vacker. Att det
är så roligt att dansa. Att pepparkakor är så förgrymmat goda. Och tänk att man
kan ta vara på bruna mosiga bananer som ingen annan vill ha: skala dem och
frysa ner dem för att lägga i smoothies senare. Hållbarhet de luxe. Alla dessa
vardagsglädjor.
”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, säger Too-ticki i muminboken Trollvinter. Jag vet inte
om jag blir just lugnare av alltings osäkerhet precis. Men jag gillar tanken i
alla fall. Den är en bra påminnelse om att inte ta allting för givet. Att leva vaken, med öppna sinnen och öppet hjärta, så man inte missar livets presenter och vardagens dörrar till äventyret. Det göder livskänslan. Och tacksamheten.
