Dumpstrad lyx och raw närvaro

NÄRVAROPRESENT: Så vackra de är! Varje frukt unik.

De här dagarna har jag fyllda fruktfat: mustigt röda granatäpplen och stora perfekt mognade avocadon. Dumpstrad lyx, skördad ur en container vid en mataffär.

Jag skulle aldrig våga (ett av skälen står jag möjligen för: ÄR det inte lite ofräscht och läskigt? Det andra skälet står jag inte alls för: vad-skulle-folk-tänka?). Men jag har en coolare polare som tar ut svängarna mer i sina livsstilsval. Och när hon ger mig den härliga fruktpåsen känner jag mig inte särskilt kriminell. Det är väl alldeles förträffligt att det som redan kasserats kan bli till användning och glädje för någon, vem det nu vara månde.

Det tycker de inte i butiken. Häromkvällen hittade min dumpstrande vän en skylt i en av containrarna: ”2 cameras are watching you, stop feeding your childeran stolen food. Get a job or go to jail. If I see you in the cameras I will call the police”.

Jag kommer att tänka på kvinnan på återvinningsstationen som systematiskt slog sönder en hel vacker 50-talsservis. När hon såg att hon var iakttagen sa hon: ”Om inte jag ska ha den ska ingen annan heller ha den”. Och så kan man förstås välja att resonera. Kring sig själv och sin plats i tillvaron.

De mer eller mindre olovligt erövrade frukterna väcker tankar när jag ger mig ut på köksäventyr. Och: blir det gott att kombinera de saftiga blåröda granatäpplekärnorna med krämig avocado, tro? Det blir det, om man lägger till purjolök, valnötter och lite annat smått och gott. Det finns så mycket närvaro i att göra rawfood. Ingredienserna kommer så nära, de får historia och levnadsöden, färger och kontraster blir så starka och sinnliga. Varje frukt: ett levande ting som vuxit i regn och sol, en gåva från jorden värd respekt och tacksamhet.

Hur kräsna är vi kunder egentligen, om så här fina grejer överhuvudtaget hamnar i containern? Varje dag! En ovanligt lyxig lunchsallad med mycket liv. Food for thought.

Människa bland människor

NÄRVAROPRESENT: Att få syn på någonting där ute som speglar mina tankar inuti. Som här: att bekänna färg och visa vem man är... så att rätt möten och möjligheter överhuvudtaget kan bli av.

Det här älskar jag: att hitta mig själv i oväntat samtal med en oväntad kombo människor där det är tillåtet att säga oväntade saker. Som på båten hem till Åland igår efter skrivjobb i Stockholm. Ett par gånger blev jag riktigt generad över vad jag själv kläckte ur mig (”det där var väl ändå lite VÄL…”) Men det var lättsamt och högt i tak kring bordet: utrymme att släppa kontrollen, möjligt att visa sina olika nyanser utan att genast hamna i ett fack eller vara tvungen att försvara sig, förminska sig eller förklara sig.

I något skede citerade Åsa en av båtbyggarna i Sjökvarteret:

”Man måste vara en människa bland människor.”

Idag, när jag tar lite morgonrocksmåndag efter en intensiv jobbhelg, ringer de orden i mitt huvud. Det låter så rätt. Vilsamt. Fritt. Så: när jag är ”en människa bland människor”, hur är jag då? Antagligen bara närvarande i mitt eget hus, i min egen medelpunkt. Trygg nog att vara tillåtande mot både mig själv och andra.

Karmelitmunken Wilfrid Stinissen skriver: ”Vi klagar ofta över att vi blir exploaterade av andra. Och vi märker inte att den tyrann som verkligen exploaterar oss bor inom oss själva. /…/ Vi tror att vi inte är mer än en utsida, och därför investerar vi all vår energi i att bygga och skydda den. Men långt ifrån att på så sätt främja vår utsida gör vi orätt mot den, eftersom vi tvingar den att spela teater istället för att vara uttryck för en inre verklighet. Utsidan får sitt existensberättigande enbart genom insidan. Har vi en gång insett det, frigörs i samma ögonblick en mängd energi.”

Är det därför de där goda mötena med öppna spjäll och skön värme i luften ger energi som räcker i flera dagar efteråt?

Mera vardagsvila

NÄRVAROPRESENT: Att se vilovalet. Jag HAR en tid att passa, men också 10 minuter över. Tid att cykla den vackraste vägen. Tid att provsitta en parkbänk i solen.  

Igår kväll fick jag inte till det alls. Jag kunde ha skrikit av trötthet och frustration när jag stod mitt i en bautadisk klockan nio på kvällen, hjälpte 12-åringen med läxan och försökte få 10-åringen i säng. Ska alla vardagskvällar gå åt till att skjutsa barn till olika aktiviteter? Borde jag jobba lite till? NÄR SKA JAG FÅ VILA? Ingen närvaro där inte...

Jo, kanske lite närvaro ändå. Jag såg med snälla ögon på min egen trötthet och lilla fula rösten som väste ”borde veta bättre”. Och jag skickade mig själv i säng redan klockan tio. ”Jag ska bara” är en skälm. Och sömn är oslagbar medicin när resten fallerar. Så idag är jag utvilad och ser världen med nya ögon.  

Och nu tänker jag så här: vardagslogistiken kommer jag inte undan. Mina höstskymningar bär sällan med sig några oceaner av återhämtningstid, för kvällarna ska räcka till så mycket. Det är alltså ingen idé att gå omkring och tro att vilan automatiskt ska ligga där och vänta på en silverbricka i slutet av dagen (och bli besviken när den inte gör det).

Återstår att hitta vilorna i vardagen medan den pågår istället. Ha ögonen öppna för soliga parkbänkar och vackra gångstigar. Bebo min kropp och min andning när jag står i kassakön eller väntar vid rödljusen. Slänga mig på soffan fem minuter innan jag tar itu med matlagningen. Och bara fatta när det är läge för spontanfika, i gott sällskap med mig själv eller en vän. Småvilor av olika slag flyger faktiskt omkring i luften… men det är upp till mig att se dem och fånga dem. Jag ska öva på det :-)

Bära ut soporna och andra transportsträckor

NÄRVAROPRESENT: Även det skruttiga och avdankade har sin skönhet…eller bara skuggan.

 ”Det finns inga transportsträckor”, brukar jag säga på mina mindfulnesskurser. Allt är liv: att vika upp papperet kring chokladkakan. Att vänta på sin tur. Att gå på toa. Att duka fram tallrikar och bestick. Allt är värt full uppmärksamhet: öppna sinnen, fokus, medvetet görande.

Som Echkart Tolle skriver i boken En ny jord. Ditt inre syfte: ”Det primära syftet med att vända blad är att vända blad, det sekundära syftet är att finna ett telefonnummer. Det främsta syftet med att gå till andra sidan rummet är att gå till andra sidan rummet, och det sekundära syftet är att ta upp en bok när du kommer dit, och i samma stund som du tar upp boken blir just det ditt främsta syfte.”

När själva görande i sig blir fokus för din uppmärksamhet, menar Tolle, blir det du gör den kanal där ditt medvetande kommer in i världen. Du får en annan tidsupplevelse, det blir kvalitet i de enklaste handlingar, och också yttre ”triviala” syften fylls av inre liv. Av dig.

Men… det finns förstås gränser. Eller? Nu bara GÖR jag det där jag inte ”hunnit”.

Jag pausar i skrivandet och går ut med soporna.

Och: nu vet jag hur det är att bära ut soporna i full närvaro. Den här fredagen, den här gången.

Jag gör medvetet varje moment lite långsammare för att autopiloten inte ska ta över. Jag knyter ihop kompostpåsen med nyfikna ögon och öppen näsa. Lukt av apelsinskal (och en del annat), ljud av plastprassel, lädersulor mot bara fötter, trång munkjacka. Och väl utomhus: fuktig asfalt, höstskärpa i luften, rönnbärsfröjd och bländande ljusblå himmel.

Min upplevelse de här tre minuterna har väldigt litet att göra med min inre bild av hur tråkigt det är att gå ut med soporna. Dags att reclaima den här transportsträckan. Erövra livet i sopbärandet. 

Utmaningen för mig är att inte alltid ta för givet vad som är ”roligt” och vad som är ”tråkigt”. När tråklarmet ringer i hjärnan är det dags att stanna upp. Inte ”njuta” eller ”tänka positivt”, inte alls. Men landa i det jag gör. Vara där, med öppna sinnen och full uppmärksamhet. Pulserande vardag.

Dagsform tillåten

NÄRVAROPRESENT: Kameran fick inte springa, men detta Knit N Tag-prydda träd från designhuvudstaden 

säger allt. Så rikt det blir om allt får finnas. Ömmande fötter och medvind, ösregn och endorfinrus. 

Och att vara en del av ett större helt, men utan att tappa bort sig själv.

Helsinki Midnight Run i lördags: 9000 personer i turkosa tröjor och mer eller mindre galna regnskydd ger sig ut i råkall blåsig väta.10 kilometer stadskvarter, parker, hamnområden. I skenet av fyrverkerier och marchaller, till violinstråkar och partydunk.

Jag är lite nybörjarlöpare och har aldrig sprungit så här långt förr. Tänk om jag dras med och går ut för hårt och inte fixar det? Men egentligen: Går det att misslyckas? Ur ett mindfulnessperspektiv: nej.  Kroppen kan hitta glädje i det här loppet – eller i vilket träningspass som helst – hur det än ”går”. Så länge inte hjärnan börjar gnälla och skälla och jämföra med vad jag ”borde” klara.

Som Kim Jansson på Träningsverket formulerade det när vi pratade om mindfulness och träning en gång: ”Det finns ingen matematisk linje för prestation som passar alla dagar. En svag dag är ditt vanliga träningsprogram för ansträngande, en slags våld. Men en stark dag kan samma program begränsa dig så du inte tar ut svängarna. Ingen av gångerna svarar du på vad kroppen vill och klarar av här och nu.”

De orden tar jag med ut i Helsingforsnatten. Här ska övas lyhördhet för min egen dagsform, trots att 9000 andra människor springer åt samma håll. Och… woooow. Vilken känsla! Att dra på i medvind, att ömsint hantera problem i knän och stortåled genom att leka med löpstegen, och att öka igen när det släpper. Glad hunger och lyhörd varlighet ger kraft i benen och glädje i magen.

Och: När jag kan låta mig bäras av gruppens energi, och bidra till den, men samtidigt behålla min egen markkontakt och göra de val jag behöver göra, då blir allt så lätt. En skön bild av livet. Mer sånt.