Människa bland människor

NÄRVAROPRESENT: Att få syn på någonting där ute som speglar mina tankar inuti. Som här: att bekänna färg och visa vem man är... så att rätt möten och möjligheter överhuvudtaget kan bli av.

Det här älskar jag: att hitta mig själv i oväntat samtal med en oväntad kombo människor där det är tillåtet att säga oväntade saker. Som på båten hem till Åland igår efter skrivjobb i Stockholm. Ett par gånger blev jag riktigt generad över vad jag själv kläckte ur mig (”det där var väl ändå lite VÄL…”) Men det var lättsamt och högt i tak kring bordet: utrymme att släppa kontrollen, möjligt att visa sina olika nyanser utan att genast hamna i ett fack eller vara tvungen att försvara sig, förminska sig eller förklara sig.

I något skede citerade Åsa en av båtbyggarna i Sjökvarteret:

”Man måste vara en människa bland människor.”

Idag, när jag tar lite morgonrocksmåndag efter en intensiv jobbhelg, ringer de orden i mitt huvud. Det låter så rätt. Vilsamt. Fritt. Så: när jag är ”en människa bland människor”, hur är jag då? Antagligen bara närvarande i mitt eget hus, i min egen medelpunkt. Trygg nog att vara tillåtande mot både mig själv och andra.

Karmelitmunken Wilfrid Stinissen skriver: ”Vi klagar ofta över att vi blir exploaterade av andra. Och vi märker inte att den tyrann som verkligen exploaterar oss bor inom oss själva. /…/ Vi tror att vi inte är mer än en utsida, och därför investerar vi all vår energi i att bygga och skydda den. Men långt ifrån att på så sätt främja vår utsida gör vi orätt mot den, eftersom vi tvingar den att spela teater istället för att vara uttryck för en inre verklighet. Utsidan får sitt existensberättigande enbart genom insidan. Har vi en gång insett det, frigörs i samma ögonblick en mängd energi.”

Är det därför de där goda mötena med öppna spjäll och skön värme i luften ger energi som räcker i flera dagar efteråt?