 |
|
NÄRVAROPRESENT: Jag tittar alltid efter hjärtan överallt.
Stenar, vattenpölar, moln, vad som helst… bara för att man blir glad av dem. Finns
där inga får man göra dem själv.
|
Tio dagar klosterliv på en kursgård i närheten av Vadstena. Ädel
tystnad: inget prat, ingen kroppskontakt, inget läsande eller skrivande.
Väckning med gongong kl 04 varje morgon, Vipassanameditation 10 timmar varje
dag. Oändligt med tid att brottas med sina egna irrande tankar och hantera allt
man inte velat eller hunnit ta itu med förut.
En kväll vid teet överrumplas jag av djup ensamhetskänsla
och sorgsenhet, och flyr ut i den blånande skymningen. Jag står lutad mot ett
träd och låter tårarna rinna när jag hör ett dämpat glädjeljud. Någon har fått
syn på snösvanen jag gjorde i en ljusare stund av kramsnö, leklust och lunchvila.
Nu pysslar kvinnan med något där borta i skumrasket, och när hon gått sin väg
går jag för att titta. Åh! Framför den vita fågeln har hon arrangerat ett litet
rede av pinnar och gräs, och där ligger tre perfekta snöägg.
Vi människor uppfinner nya språk i tystnaden. Skor som
ställs upp i mönster, hjärtan som trampas upp i snö, torra höstlöv som hängs
upp likt tvätt på ett snöre mellan träden. Någon ställer tre grenar mot
varandra, en annan fortsätter och bygger en hel hydda. Min snösvan får inte
bara ägg: den får ett snöhjärta också, och ett par dagar senare en liten svanunge.
Vi går alla i våra egna tystnader och sliter med våra egna
demoner. Vi försöker verkligen lyda regeln om att inte ha kontakt med varandra.
Ändå bryter lusten att uttrycka sig igenom allt. Vi lämnar små spår, bygger
samband och sammanhang, och läser vår pyttelilla gemensamma omgivning med ögon mer
vakna och uppmärksamma än någonsin.
Sista dagen när vi hade brutit vår tystnad berättade
äggmakerskan, som visade sig vara danska Henrike, att hon hade fyllt 69 år på
kursen. När hon såg snösvanen kändes den som en födelsedagspresent. Och tänk: när
hon vågade bygga vidare blev hennes ägg i sin tur en tröst i min sorgsna skymning.
Tänk: det vi skapar och lämnar ifrån oss till världen får eget liv. Får andra
att skratta, beröras och inspireras, fortsätta berättelsen. Det blir så tydligt
i tystnaden, men egentligen händer det ju hela tiden. Så oändligt coolt: Vi
förmedlar livets presenter till varandra hela tiden.
