Språk i tystnaden

NÄRVAROPRESENT: Jag tittar alltid efter hjärtan överallt. Stenar, vattenpölar, moln, vad som helst… bara för att man blir glad av dem. Finns där inga får man göra dem själv.

Tio dagar klosterliv på en kursgård i närheten av Vadstena. Ädel tystnad: inget prat, ingen kroppskontakt, inget läsande eller skrivande. Väckning med gongong kl 04 varje morgon, Vipassanameditation 10 timmar varje dag. Oändligt med tid att brottas med sina egna irrande tankar och hantera allt man inte velat eller hunnit ta itu med förut.

En kväll vid teet överrumplas jag av djup ensamhetskänsla och sorgsenhet, och flyr ut i den blånande skymningen. Jag står lutad mot ett träd och låter tårarna rinna när jag hör ett dämpat glädjeljud. Någon har fått syn på snösvanen jag gjorde i en ljusare stund av kramsnö, leklust och lunchvila. Nu pysslar kvinnan med något där borta i skumrasket, och när hon gått sin väg går jag för att titta. Åh! Framför den vita fågeln har hon arrangerat ett litet rede av pinnar och gräs, och där ligger tre perfekta snöägg.

Vi människor uppfinner nya språk i tystnaden. Skor som ställs upp i mönster, hjärtan som trampas upp i snö, torra höstlöv som hängs upp likt tvätt på ett snöre mellan träden. Någon ställer tre grenar mot varandra, en annan fortsätter och bygger en hel hydda. Min snösvan får inte bara ägg: den får ett snöhjärta också, och ett par dagar senare en liten svanunge.

Vi går alla i våra egna tystnader och sliter med våra egna demoner. Vi försöker verkligen lyda regeln om att inte ha kontakt med varandra. Ändå bryter lusten att uttrycka sig igenom allt. Vi lämnar små spår, bygger samband och sammanhang, och läser vår pyttelilla gemensamma omgivning med ögon mer vakna och uppmärksamma än någonsin.

Sista dagen när vi hade brutit vår tystnad berättade äggmakerskan, som visade sig vara danska Henrike, att hon hade fyllt 69 år på kursen. När hon såg snösvanen kändes den som en födelsedagspresent. Och tänk: när hon vågade bygga vidare blev hennes ägg i sin tur en tröst i min sorgsna skymning. Tänk: det vi skapar och lämnar ifrån oss till världen får eget liv. Får andra att skratta, beröras och inspireras, fortsätta berättelsen. Det blir så tydligt i tystnaden, men egentligen händer det ju hela tiden. Så oändligt coolt: Vi förmedlar livets presenter till varandra hela tiden.