Språk i tystnaden

NÄRVAROPRESENT: Jag tittar alltid efter hjärtan överallt. Stenar, vattenpölar, moln, vad som helst… bara för att man blir glad av dem. Finns där inga får man göra dem själv.

Tio dagar klosterliv på en kursgård i närheten av Vadstena. Ädel tystnad: inget prat, ingen kroppskontakt, inget läsande eller skrivande. Väckning med gongong kl 04 varje morgon, Vipassanameditation 10 timmar varje dag. Oändligt med tid att brottas med sina egna irrande tankar och hantera allt man inte velat eller hunnit ta itu med förut.

En kväll vid teet överrumplas jag av djup ensamhetskänsla och sorgsenhet, och flyr ut i den blånande skymningen. Jag står lutad mot ett träd och låter tårarna rinna när jag hör ett dämpat glädjeljud. Någon har fått syn på snösvanen jag gjorde i en ljusare stund av kramsnö, leklust och lunchvila. Nu pysslar kvinnan med något där borta i skumrasket, och när hon gått sin väg går jag för att titta. Åh! Framför den vita fågeln har hon arrangerat ett litet rede av pinnar och gräs, och där ligger tre perfekta snöägg.

Vi människor uppfinner nya språk i tystnaden. Skor som ställs upp i mönster, hjärtan som trampas upp i snö, torra höstlöv som hängs upp likt tvätt på ett snöre mellan träden. Någon ställer tre grenar mot varandra, en annan fortsätter och bygger en hel hydda. Min snösvan får inte bara ägg: den får ett snöhjärta också, och ett par dagar senare en liten svanunge.

Vi går alla i våra egna tystnader och sliter med våra egna demoner. Vi försöker verkligen lyda regeln om att inte ha kontakt med varandra. Ändå bryter lusten att uttrycka sig igenom allt. Vi lämnar små spår, bygger samband och sammanhang, och läser vår pyttelilla gemensamma omgivning med ögon mer vakna och uppmärksamma än någonsin.

Sista dagen när vi hade brutit vår tystnad berättade äggmakerskan, som visade sig vara danska Henrike, att hon hade fyllt 69 år på kursen. När hon såg snösvanen kändes den som en födelsedagspresent. Och tänk: när hon vågade bygga vidare blev hennes ägg i sin tur en tröst i min sorgsna skymning. Tänk: det vi skapar och lämnar ifrån oss till världen får eget liv. Får andra att skratta, beröras och inspireras, fortsätta berättelsen. Det blir så tydligt i tystnaden, men egentligen händer det ju hela tiden. Så oändligt coolt: Vi förmedlar livets presenter till varandra hela tiden.

Tacksamheter

NÄRVAROPRESENT: Livet är värsta julkalendern… vad får jag för överraskningar och konstigheter och utmaningar och roligheter och vackerheter idag?

Idag fick jag en ask dekorerade glasstenar. Igår en tepåse. Andra dagar: ett hopplöst klurigt litet pussel, en perfekt prinsesstårta av lera, vackra små tittskåp. Varje dag en ny present.

Det blev lite bråttom på slutet, ursäktade döttrarna när de inte hann pynta utsidan på min julkalender. Men jag gillar den råa designen. Jag blir rörd över den möda de lagt ner. Fnissig av deras finurligheter. Och lite belåten över att somliga gjort vissa insikter på vägen: ”Mamma, nu förstår jag varför du inte vill göra paketjulkalendrar till oss varje år. Och vi behövde ju bara hitta på 12 saker var!”

Jag lever tacksamhetstid just nu. Det är ovanligt rörigt här hemma, och jag har noll koll på somligt. Ändå, eller kanske just därför, blir huden tunn och det är lätt att bli berörd. Som av 12-åringens Luciafirande igår morse: att skynda till skolan i den blå vintergryningen och sen bara njuta av ljusen, sången, högtidligheten och fikat – tänk att jag får vara med om detta! Tänk att snön är så vacker. Att det är så roligt att dansa. Att pepparkakor är så förgrymmat goda. Och tänk att man kan ta vara på bruna mosiga bananer som ingen annan vill ha: skala dem och frysa ner dem för att lägga i smoothies senare. Hållbarhet de luxe. Alla dessa vardagsglädjor.

”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, säger Too-ticki i muminboken Trollvinter. Jag vet inte om jag blir just lugnare av alltings osäkerhet precis. Men jag gillar tanken i alla fall. Den är en bra påminnelse om att inte ta allting för givet. Att leva vaken, med öppna sinnen och öppet hjärta, så man inte missar livets presenter och vardagens dörrar till äventyret. Det göder livskänslan. Och tacksamheten.

Tur med vädret

NÄRVAROPRESENT: Flyter den eller flyger den? Ibland är sanningen underbart svävande...

Idag har jag hållit mindfulnesskurs för 70 pers på vackra lyxiga rofyllda Silverskär i norra Ålands skärgård. Man kan förstås tycka att det hade varit trevligt med lite sol… eller så inte.

Man tänker sig att utflykter ska ske i strålande solsken. Men nu blev det inte så. Gråregnet strilade när vi steg på bussen i stan. Gråregnet strilade när vi klättrade ombord på båtarna. Ja, hela den vackra ön var inbäddad i silvrigt fuktigt regndis så långt man såg nästan hela dagen.

Och ändå: när vi satt i den vackra ladan och övade medveten närvaro tillsammans, då var vädret… helt perfekt. Regnet smattrade milt där ute och skärmade av oss helt från yttervärlden. Vi satt i gott sällskap. Vi hade gyllenfärskt takvirke över huvudet och värme från elden i spisen. Vi fick underbar mat. Och kanske gick det ovanligt lätt att hitta nu-varons lugn i meditationerna och det mindfulla ätandet, när det inte fanns något vackert väder man borde ta vara på därute. Kanske tog vi så alldeles väldigt väl vara på det fula vädret att just regnet blev vackert och vilsamt och rätt.

Går det kanske alltid att göra så? Bara se ut genom sitt morgonfönster utan att redan ha bestämt sig för vad man gillar eller inte: ”Hur vill jag leva den här sortens väder?”

NÄRVAROPRESENT: Det är nåt med grindar. Och dörrar. Här kan man gå in...söka skydd... hitta nya rum

Tid att vara ensam

NÄRVAROPRESENT: Även gråheten har sin skönhet… i all stillsamhet.

 

En smart grej fattade jag om mig själv ganska tidigt. Att ensamtid är bästa landningsplatsen när livet snurrar på ordentligt. Och att den landningen är värd besväret fast inflygningen är gropig.

Jag tror jag hittade min rätta medicin när jag pluggade i slutet av 80-talet. Det var fullt möjligt att leva studentliv dygnet runt, och ju roligare det var, desto mer ville man ha. Men så småningom insåg jag det här: när jag var så i farten att jag blev rastlös så fort jag fick en stund för mig själv – då började livet slita på själen. Då var det dags att dra sig till eremitgrottan.

Så jag gick och skrotade i lilla studentlägenheten en hel helg. Satt på händerna när telefonen ringde. Motstod de vilda impulserna att gräva mig genom betongväggarna med naglarna. Avskydde varenda minut.

Det var lördagen, det. På söndagen brukade det vara bättre: en lite uttråkad grå vilsamhet som kändes allt lättare att bära och en växande förnöjsamhet med mitt eget faktiskt rätt goda sällskap. När så måndagen kom kände jag mig daggfrisk och återhämtad, glad åt all rolighet men med återställd markkontakt.

Well. Livet har varit lite turbulent på sistone. Både kuliga saker och inte kuliga saker alls, och samtidigt full rulle med allt det vanliga vardagliga. I fredags insåg jag att jag klättrade på väggarna igen. Så jag tog till den gamla medicinen. Lät bli datorn, lät bli telefonen, gick omkring i tystnad för mig själv. Värsta rastlösheten klarades av redan på fredag kväll. På lördagen fanns ro att tänka, och kanske grät jag en skvätt. Redan på lördag eftermiddag började det sippra in vila och nytt bubbel i systemet. Skön hunger på livet, men inte med rastlösheten som drivkraft, utan närvarande i min egen kropp, i mitt eget hus.

Att ha roligt har sin tid – ja! Att vara omgiven av människor har sin tid. Men att vara ensam och stilla och bara landa i sig själv har också sin tid, fast vi sällan skryter om det på facebook.

Dumpstrad lyx och raw närvaro

NÄRVAROPRESENT: Så vackra de är! Varje frukt unik.

De här dagarna har jag fyllda fruktfat: mustigt röda granatäpplen och stora perfekt mognade avocadon. Dumpstrad lyx, skördad ur en container vid en mataffär.

Jag skulle aldrig våga (ett av skälen står jag möjligen för: ÄR det inte lite ofräscht och läskigt? Det andra skälet står jag inte alls för: vad-skulle-folk-tänka?). Men jag har en coolare polare som tar ut svängarna mer i sina livsstilsval. Och när hon ger mig den härliga fruktpåsen känner jag mig inte särskilt kriminell. Det är väl alldeles förträffligt att det som redan kasserats kan bli till användning och glädje för någon, vem det nu vara månde.

Det tycker de inte i butiken. Häromkvällen hittade min dumpstrande vän en skylt i en av containrarna: ”2 cameras are watching you, stop feeding your childeran stolen food. Get a job or go to jail. If I see you in the cameras I will call the police”.

Jag kommer att tänka på kvinnan på återvinningsstationen som systematiskt slog sönder en hel vacker 50-talsservis. När hon såg att hon var iakttagen sa hon: ”Om inte jag ska ha den ska ingen annan heller ha den”. Och så kan man förstås välja att resonera. Kring sig själv och sin plats i tillvaron.

De mer eller mindre olovligt erövrade frukterna väcker tankar när jag ger mig ut på köksäventyr. Och: blir det gott att kombinera de saftiga blåröda granatäpplekärnorna med krämig avocado, tro? Det blir det, om man lägger till purjolök, valnötter och lite annat smått och gott. Det finns så mycket närvaro i att göra rawfood. Ingredienserna kommer så nära, de får historia och levnadsöden, färger och kontraster blir så starka och sinnliga. Varje frukt: ett levande ting som vuxit i regn och sol, en gåva från jorden värd respekt och tacksamhet.

Hur kräsna är vi kunder egentligen, om så här fina grejer överhuvudtaget hamnar i containern? Varje dag! En ovanligt lyxig lunchsallad med mycket liv. Food for thought.

Människa bland människor

NÄRVAROPRESENT: Att få syn på någonting där ute som speglar mina tankar inuti. Som här: att bekänna färg och visa vem man är... så att rätt möten och möjligheter överhuvudtaget kan bli av.

Det här älskar jag: att hitta mig själv i oväntat samtal med en oväntad kombo människor där det är tillåtet att säga oväntade saker. Som på båten hem till Åland igår efter skrivjobb i Stockholm. Ett par gånger blev jag riktigt generad över vad jag själv kläckte ur mig (”det där var väl ändå lite VÄL…”) Men det var lättsamt och högt i tak kring bordet: utrymme att släppa kontrollen, möjligt att visa sina olika nyanser utan att genast hamna i ett fack eller vara tvungen att försvara sig, förminska sig eller förklara sig.

I något skede citerade Åsa en av båtbyggarna i Sjökvarteret:

”Man måste vara en människa bland människor.”

Idag, när jag tar lite morgonrocksmåndag efter en intensiv jobbhelg, ringer de orden i mitt huvud. Det låter så rätt. Vilsamt. Fritt. Så: när jag är ”en människa bland människor”, hur är jag då? Antagligen bara närvarande i mitt eget hus, i min egen medelpunkt. Trygg nog att vara tillåtande mot både mig själv och andra.

Karmelitmunken Wilfrid Stinissen skriver: ”Vi klagar ofta över att vi blir exploaterade av andra. Och vi märker inte att den tyrann som verkligen exploaterar oss bor inom oss själva. /…/ Vi tror att vi inte är mer än en utsida, och därför investerar vi all vår energi i att bygga och skydda den. Men långt ifrån att på så sätt främja vår utsida gör vi orätt mot den, eftersom vi tvingar den att spela teater istället för att vara uttryck för en inre verklighet. Utsidan får sitt existensberättigande enbart genom insidan. Har vi en gång insett det, frigörs i samma ögonblick en mängd energi.”

Är det därför de där goda mötena med öppna spjäll och skön värme i luften ger energi som räcker i flera dagar efteråt?

Mera vardagsvila

NÄRVAROPRESENT: Att se vilovalet. Jag HAR en tid att passa, men också 10 minuter över. Tid att cykla den vackraste vägen. Tid att provsitta en parkbänk i solen.  

Igår kväll fick jag inte till det alls. Jag kunde ha skrikit av trötthet och frustration när jag stod mitt i en bautadisk klockan nio på kvällen, hjälpte 12-åringen med läxan och försökte få 10-åringen i säng. Ska alla vardagskvällar gå åt till att skjutsa barn till olika aktiviteter? Borde jag jobba lite till? NÄR SKA JAG FÅ VILA? Ingen närvaro där inte...

Jo, kanske lite närvaro ändå. Jag såg med snälla ögon på min egen trötthet och lilla fula rösten som väste ”borde veta bättre”. Och jag skickade mig själv i säng redan klockan tio. ”Jag ska bara” är en skälm. Och sömn är oslagbar medicin när resten fallerar. Så idag är jag utvilad och ser världen med nya ögon.  

Och nu tänker jag så här: vardagslogistiken kommer jag inte undan. Mina höstskymningar bär sällan med sig några oceaner av återhämtningstid, för kvällarna ska räcka till så mycket. Det är alltså ingen idé att gå omkring och tro att vilan automatiskt ska ligga där och vänta på en silverbricka i slutet av dagen (och bli besviken när den inte gör det).

Återstår att hitta vilorna i vardagen medan den pågår istället. Ha ögonen öppna för soliga parkbänkar och vackra gångstigar. Bebo min kropp och min andning när jag står i kassakön eller väntar vid rödljusen. Slänga mig på soffan fem minuter innan jag tar itu med matlagningen. Och bara fatta när det är läge för spontanfika, i gott sällskap med mig själv eller en vän. Småvilor av olika slag flyger faktiskt omkring i luften… men det är upp till mig att se dem och fånga dem. Jag ska öva på det :-)